Lex Duplex av Staffan Gullsby

”Med lex duplex,img_0528 lagen om två, menas att två ovanliga händelser inträffar i nära anslutning till varandra. Samtidigt är det först i efterhand man kan konstatera att det har inträffat. Det är egentligen samma sak som menas med uttrycket att en olycka sällan kommer ensam. (s. 182).

Lex Duplex är en intelligent författad roman som till ytan handlar om Sebastian Ekberg, överläkare på ett mindre sjukhus i en norrländsk by. En rad dödsfall inträffar och frågan väcks om det rör sig om mord eller om personerna bara befunnit sig ”på fel ställe vid fel tidpunkt” (s. 38). Om det rör sig om mord blir följdfrågan om det finns ett samband mellan morden eller inte. Sebastian Ekberg doktorerade i Stockholm varmed hans karaktär är teoretiskt lagd. Han drivs av en vilja att förstå hur saker och ting hänger samman, om de gör det. Denna drivkraft leder honom in på en väg där han försöker reda ut vad som skett i byn. Till hjälp har han sjukhusets IT-ansvariga Marie Bergström.

Romanens grundläggande intrig polariseras sedan genom att olika miljöer utforskas. I den norrländska byn har Pingstkyrkan ett relativt starkt inflytande på invånarna. Den Gud som förespråkas av kyrkan i romanen är den straffande Guden som utsätter sina följare för olika prövningar, bl.a. genom dödsfall. Denna miljö, med religionen i fokus, kontrasteras med sjukhusmiljön där vetenskapen och fakta ska vara drivkrafterna bakom att förklara varför och hur saker och ting sker. En tredje miljö utgörs av medias roll i romanen. De dödsfall som inträffat rapporteras av media på ett inte helt objektivt sätt varmed frågan om pressetik och källkritik lyfts. Reportrarna på byns lokaltidning gör allt för att skapa nyhetsrubriker oavsett om innehållet är fabricerat eller inte. Allt utfört i opinionsbildningens och yttrandefrihetens namn.

I romanen finns därmed motsättningen mellan vetenskap och religion (fakta vs tro) representerad, som går tillbaka hur långt i tiden som helst. Skapade Gud människan eller var det Big Bang, vetenskaplig fakta vs religiösa mirakel. Vad som är sant enligt den ena behöver inte vara sant enligt den andra, så vad är sanning? Denna fråga utreds av Staffan Gullsby på ett intelligent och tankeväckande sätt. För vad är egentligen sanning? Det som går att bevisa på vetenskaplig väg eller det som står i tidningen? Eller är sanning det som förkunnas av pastorn i Pingstkyrkan?

Det går inte att kort sammanfatta briljansen i Gullsbys roman för innehållet är så komplext. Romanen är verkligen intelligent skriven och det syns tydligt att dess innehåll har vuxit fram under många år. Allt är genomtänkt, från titeln Lex Duplex, till omslaget med EKG:et och korset, till sista ordet på sista sidan. Het magnifikt. Jag älskar verkligen att romanen är så mångbottnad, på ytan utspelas intrigen men sedan finns det en rad frågor under ytan och allt detta kan sedan översättas med Lex Duplex och det faktum att ”[b]ara för att det finns en korrelation behöver det inte föreligga kausalitet” (s. 182). För så är det, bara för att saker och ting inträffar samtidigt behöver det inte innebära att det finns ett orsakssamband mellan det inträffade.

Lex Duplex kan i min mening läsas och uppskattas av alla. Läsaren behöver inte gå i taket av förtjusning (som jag) över resonemangen kring korrelation och kausalitet, det går att förstå intrigen och innehållet ändå. Till en början funderade jag över om den yrkesjargong som förekommer försvårar läsningen av romanen, men nu, i efterhand, inser jag att detta inte är fallet. ”Coloncancern” (s. 26), ”divertikulit” (s. 26) och ”ATLS-konceptet” (s. 99) är exempel på läkarjargong som brukas av Gullsby men att jag inte riktigt förstår vad ATLS-konceptet innebär försvårar inte min förståelse eller uppskattning av romanen. Snarare bidrar det till att verklighetsförankra det som utspelas och det bevisar att Gullsby kan sina omgivningar.

Berättartekniken är även den utförd med briljans för Gullsby berättar inte en historia, han visar den för läsaren. Den allvetande berättaren fungerar som en kamera som sveper över de olika scenerna i romanen. Stundtals zoomar berättaren in på karaktärer ända in i deras medvetande. Kanske miljöerna hade kunnat zoomas in lite mer men helhetsintrycket är kanon. Så, som ett svar på Gullsbys efterord i boken: ”[j]ag har haft en bild i mitt inre när jag skrivit Lex Duplex. Det är inte troligt att precis samma bild framträder hos dig efter att du har läst men förhoppningsvis är de likartade.” (s. 285), kan jag bara skriva att jag inte vet om de bilder som uppstod hos mig är likartade med de Gullsby hade när han skrev romanen, men bilder har skapats hos mig, utan tvekan. Och detta är inte fallet med alla böcker, framför allt inte nybörjarböcker där berättelser ibland inte skapar några bilder alls hos läsaren då händelser berättas för läsaren istället för att de visas. Som avslutning lämnas här en bild från Lex Duplex:

”Allt var stilla. Tystnaden var total och i fyra hjärnor snurrade tankarna för att försöka få rätsida på vad som hade hänt. Nyss var allt normalt. De var på väg till stan för att äta söndagsmiddag på en restaurang. Nyss var det stoj i baksätet. Tre barn som såg fram emot ett äventyr. Nyss var familjen hel. Nu var allt förändrat.” (s. 5).

För alla er som inte har läst denna roman, gör det! Den är som en god karamell som ger (mer)smak i munnen långt efter att sista bladet har vänts. – Sandra Elma

 

Betyg: 4 av 5

Uppföljare: Lex Domini
Förlag: Visto Förlag

Share This:

I lagens famn av Kerstin Dejemyr

 img_0487

”Hon har på många sätt tappat kontrollen. Hon dansar i en tragisk uppsättning på en scen med en [sic!] rekvisita som består av slitna illusioner och med en regissör som ständigt dikterar och förändrar villkoren och aldrig blir nöjd. Hon har blivit en elak, hård och känslokall person som hon inte tycker om. Hon vet inte hur hon ska göra för att ändra på det.” (s. 107)

I lagens famn handlar om polisassistent Lene som är ny på jobbet. Hon har inga vänner sedan hon flyttade till en ny stad varmed uppmärksamheten från polischefen Anders, tacksamt tas emot. Vad Lene inte vet är att den romans hon inleder kommer att föra henne in på en väg kantad av ångest, rädsla, skam och förtryck.

I berättelsens bakgrund figurerar städaren Enok som ser och hör det andra inte gör. Genom ögon och tankar får läsaren information om förhållandet mellan Lene och Anders men även kring vad arbetet som polis innebär. Polismyndigheten som organisation värderas även utifrån Enoks perspektiv, ett mycket intressant inslag i berättelsens komposition.

När jag fick mitt recensionsex av I lagens famn var det första som slog mig, titeln. Det är en finurlig tvist på ”i lagens namn” viket genast väckte mitt intresse. På romanens framsida står det att berättelsen är ett ”relationsdrama bland uniformer och blåljus”, vilket det är. Men, det som överraskade mig var det psykologiska djupet i denna, till omfång, relativt korta roman. På enbart 137 sidor, lyckas författaren Kerstin Dejemyr gestalta en hel rad moraliskt och psykologiskt brännande frågor. Vad innebär det att bära en offerkofta? Går den att kasta av? Vad innebär härskartekniker? Vad kännetecknar en psykopat? Dessa frågor väcks i takt med att läsaren, genom ett allvetande perspektiv, får följa Lenes och Anders romans. Läsaren får även möta Anders fru Amelia, städaren Enok och i små portioner, Lenes bästa vän Gabriella. Det är därmed från framför allt fyra perspektiv som berättelsen framförs till läsaren. Ett sidospår som utvecklas kring romanes centrala handling, är i mina ögon, kritiken mot polismyndigheten. Den framställs som en konservativ organisation som kväver nytänkande och omfamanar konservatism:

”[…] polisorganisationen strävar efter likformighet och trots yttre mångfald så finns det inget utrymme för oliktänkande och annorlunda individer. […). Ibland säger någon […] att det skulle kunna gå att göra på annat sätt än vad man regelmässigt gör. En önskan om att ändra den kultur som råder […]. Om det uppstår fler eller annorlunda sätt att tänka säger systemet att den personen ska pratas till rätta, vingklippas för att inte spreta och streta så mycket […].” (s. 110).

Denna kritik framförs av Enok, som tidigare nämnts. Kritiken är direkt och uppfriskande i min mening och det leder läsaren osökt till att dra kopplingar mellan Kerstin Dejemyrs egen erfarenhet som polis och vad som framförs i romanen. Polisens svårigheter och utmaningar, som enskild yrkesutövare men även som myndighet, är idag ett högaktuellt ämne. Dejemyr har därmed lyckats komponera en roman som är intressant, psykologisk och högaktuell, enligt min mening.

Trots att jag verkligen känner mig nöjd med min läsupplevelse; jag fastande i storyn redan på första sidan, känner jag mig ändå lite ambivalent. Boken är bra, utan tvekan, men detta till trots finns det några svagheter i den.

Den största svagheten är språket och det kan mycket väl vara så att det är just bristen i språklig korrekthet som har stört mig vid läsandet. Jag är en språknörd och mår dåligt när det är så uppenbart, som i detta fall, att en ordentlig korrekturläsning inte har skett och det är så synd! Dejemyrs språkdräkt är riktigt bra. Det finns en språklig exakthet i beskrivningarna som är underbar, t.ex.:

”Hon ligger i kökssoffan, det har hon gjort i flera dagar, nästan alla dygnets timmar. Hon är trött och saknar energi att göra något än att bara ligga stilla. Lite musik skulle möjligen lätta upp stämningen, men radion står på diskbänken. Det är endast ett par meter bort, men dit är det alldeles för långt.” (s. 7)

På bara några få rader lyckas Dejemyr fånga känslan av total apati som kan drabba oss alla i livet. Därmed är det synd att uppenbara felskrivningar, felaktig tempusanvändning, kommatering med mera ska tillåtas störa framställningen.

För övrigt känner jag att gestaltningarna av huvudkaraktärerna hade kunnat vara starkare. Som läsare vill jag veta mer om karaktärernas bakgrund, nu är det som att enbart ytnivån ges till läsaren och jag efterfrågar djupet. Jag vill förstå varför Anders är som han är, jag vill veta vem Enok, denne tankekraftige och psykologiskt djuplodade man är, jag vill veta varför Lene flyttade och jag vill veta varför Amelia framställ som så svag. Men, det kan vara så att detta är Dejemyrs personliga stil, att enbart ge detaljerna på ytan, isbergstekniken à la Hemingway, det allvetande perspektivet. Samtidigt anser jag att om  djupa psykologiska teman berörs, behövs ett visst djup för att tillfredsställa läsaren. Det grundläggande orsak-konsekvens-resonemanget. Dejemyr ger konsekvenserna men inte orsakerna och kanske detta inte är en svaghet utan ett briljant sätt att reta läsaren? Vad vet jag? En sak är säker, jag vill ha mer. Kommer det en uppföljare som knyter ihop de lösa trådarna (vilka jag inte kan gå in på utan att avslöja handlingen)?

Jag hoppas på en uppföljare, med lite mer djup, för jag är säker på att detta inte är Dejemyrs första och sista roman. Fler kommer att komma. Detta är en författare som KAN skriva!

Rekommenderar jag denna bok till andra läsare? – Absolut

”Räds Du inte att se smutsen under ytan, utan stimuleras av att saker och ting avtäcks, hur avskräckande och avskyvärd sanningen än är, då ska Du läsa I lagens famn.”

– Sandra Elma, lektör

 Boken är utgiven av Whip Media

Share This:

Skuggornas stad vol 1 – Mörkrets makt av Yamilé Andreasson

 

 

 

 

”Nemi var bland en av de äldsta änglarna. Över ettusensexhundrafemtio år gammal och såg inte ut att vara en dag äldre än femtio. Hon hade det vitaste håret Ariana någonsin skådat och hela hennes väsen sken. Hon glimmade, som om hon badat i glitter, eller som om solens strålar omslöt henne.”

(s. 110 Skuggornas stad vol 1 – Mörkrets makt)

 

Mörkrets makt, av Yamilé Andreasson, är den första delen i trilogin Skuggornas stad som handlar om striden mellan goda och onda väsen, ung kärlek och om att finna sig själv; sitt sanna jag. Romanens hjältar är Ariana och Carmine och trots att de inte tål varandras närhet i början, kämpar de tillslut, sida vid sida.

När jag läste Mörkrets makt, fastnade jag redan från början. Jag är ingen storätare av fantasy men jag fullkomligen älskar allt som har med vampyrer att göra och därmed föll denna bok mig i smaken direkt. Intrigen är enkel, storyn rättfram och språket lättläst och detta brukar ibland uppfattas som något negativt men inte i det här fallet. Andra böcker i denna genre kan vara lite svårlästa då ”nya världar” skapas med konstiga namn och inte så många referenser till ”vår värld”. Men, Mörkrets makt fungerar helt perfekt som en verklighetsflykt. Dessutom finns det gott om intertextuella element, dvs. anspelningar till andra verk inom ”vampyrgenren” vilket ytterligare medför att kontexten känns igen och utvidgas. Andreasson anspelar bl.a. på True Blood (Lilith), Twilight-serien (Carmine referens Carlyle) och Hex (Malachi).

Tonen i Mörkrets makt är även komisk och Andreasson leker med den traditionella hjälterollen. Carmine, i mina ögon, kan karakteriseras som tragikomisk till en början. Han är lite av en melankolisk suput som kanske inte är den mest smidige rent socialt och läsaren lockas till skratt många gånger. Även hjältinnan i boken, Ariana, avviker lite från den traditionella karaktäriseringen då hon kan sägas vara lite klumpig och ofta försätter sig i lite kniviga situationer. Jag fullkomligen älskar dessa två karaktärer och samspelet, kampen, dem i mellan.

Det finns faktiskt inte så mycket negativt att säga om boken mer än att tempot kanske är lite för uppskruvat ibland. Storyn är sprängfylld med olika händelser och ibland kan man känna att berättelsen snabbspolas lite. Kanske de olika nedslagen i storyn hade kunnat vara färre så att andra händelser hade kunnat byggas ut lite mer? Men, jag vill alltid ha mer och nu ska det inte gnällas för gnällandets skull. Jag kommer få mer i uppföljarna och berättelsen håller och kanske det faktiskt är just tempot som gör att Mörkrets makt står ut från mängden…?

En perfekt bok att läsa i hängmattan då den är omöjlig att lägga ifrån sig. Även perfekt en regnig semesterdag då det finns ett vackert skimmer över hela texten som inte kan beskrivas med ord utan som måste upplevas, så läs denna bok.

”Det finns bara ett ord för att beskriva Mörkrets makt – fairylike!”

 

                                                      /Sandra Elma, lektör

 

Finns att köpa hos bl.a. Bokus och Adlibris

 

 

 

 

 

 

 

 

Share This:

Tangents av Agatha Rae

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev på min hemsida. Under den tid som gått har jag arbetat mycket tillsammans med Löv & Craig förlag som korrekturläsare och lektör. Jag vill passa på att  hurra lite extra för förlaget då det är nystartat av två mycket driftiga författare, Nicole Löv och Yamile Craig. Kännetecknande för L & C är deras snygga omslag, i alla fall i mina ögon. Nedan recenserar jag Tangents som är  ett samarbete mellan L & C förlag och Firefly and Wisp  och boken är på engelska. Nu finns den enbart på engelska men längre fram kanske den dyker upp i en svensk översättning, qui vivra, verra!

 

Tangents av Agatha Rae

11414833_694624003999341_841699287_o

”The view was amazing; two gigantic moons were hanging above the skyline, one was visibly smaller, it was probably further away. They lit the fields and forests giving the wheat and the sequoias a mysterious silver shade. It seemed there were millions of stars above them, some of them were creating a galaxy-like shape, which looked like a thick rope in the sky.”

(Tangents p. 223)

Tangents by the Polish author Agatha Rae, is a thrilling book about four different people who by some mysterious reason end up in a forest, somewhere. They fell asleep and when awake they realised that nothing was the same. All they thought was real suddenly turns upside-down, making them doubt everything around them and at the same time making them consider their own lives; their mistakes, the what-could-I-have-done-differently aspects of their lives. The core of the novel can be said to be: do not take anything for granted, you never know what you have until it is gone, however hollow this phrase may seem.

Agatha Rae is a truly skilful author, who manages to capture the reader’s interest, forcing him or her to keep on reading until the very last page. The characters come alive, lifting from the pages, entering the reader’s conscience. One feels what the characters are experiencing in the novel, and one cares; feeling sympathetic at one point and frustrated at another; condemning flaws in character and at the same time cheers for their victories.

The novel explores feelings and situations from the everyday life, which we all can relate to, thus making the recognition factor of the novel outstanding. Rick experiences a crisis at a bar when some adolescents are making fun of the fact that an old lady got raped. He gets appalled by the youths’ ignorance and the fact that no one else in the bar reacted to their behaviour:

”What they were really doing, was showing they don’t care, that they don’t give a fuck, that they have no respect for people. It’s the first step. The ignorance.” (p. 105)

By inserting up-to-date issues such as this one, Rae creates a trustworthy novel. From day to day we all hear news of people video filming accidents rather than making themselves helpful and this behaviour makes one contemplate who the worst are; the ones doing misdeeds or the ones passively standing by watching, doing nothing?

Rae’s ability to build up tension and to create shifts in setting is an additional strength of hers. As a reader one gets lulled into the ”safety” of everyday life, just to be cruelly awakened by the forest and all that it entails. One goes from love, disrespect, cruel parents, a disheartened teenage girl, to horror and adventure, making one feel an adrenaline rush as the characters run for their lives. The novel ends in a “what?!-are-there-no-more-pages-left” state of mind, making the reader yearn for more because there are so many questions to be answered; why are Rick, Dan, Anna and Matylda there, why them, what is the common nominator between these people, and why did this happen now and perhaps the most intriguing question of them all; what does the title Tangents really mean? I have a pretty good idea of the meaning and perhaps you will too, once you have read the novel…

”I would strongly recommend this novel to anyone who loves the combination of drama, suspension and adventure. If you liked the TV-series Lost then you will absolutely love Tangents.”

                                                                                       / Sandra Elma, lektör

 Finns att köpa hos bl.a.  Bokus, Adlibris, och Löv & Craig Förlag

Share This:

Gästbloggsinlägg av Joanna Björkqvist

Jag är med i ett bloggprojekt där vi som författare och bokbloggare gör gästinlägg hos varandra. Projektets grundare Joanna Björkqvist (http://joannabjorkqvist.com/) gästbloggar hos mig idag. Jag undrade över om arbetssättet skiljer sig åt för författare beroende på inom vilken genre man skriver och Joanna har begrundat detta i sitt inlägg:

IMG_9638_2 (2)

 

När jag funderar på hur en bok blir till från start till mål har det varit ganska olika för mig som rört mig i flera olika genrer. Det är skillnad på både researchen och skrivandet, men det finns en sak som är gemensam oavsett genre och det återkommer jag till.

Min debut roman Nära dig skrev jag på samma sätt som jag läser en bok; jag började från början och berättade allt som hände under ett kalenderår och sedan tog historien slut. Det var väldigt tydligt och enkelt på det sättet.

Jag brukade börja morgonens arbete med att läsa igenom det jag skrivit dagen innan för att komma i stämning och sedan skrev jag mest bara på. Jag stoppade in lite fakta, som jag googlat fram eftersom dagböcker från 1980 har en central roll i berättelsen, men i övrigt skrev jag min påhittade historia rakt av i den kronologiska ordning den skildrades.

Som en rolig parentes kan nämnas att det visade sig att romanen landade på nästan 900 sidor när den väl var klar, så det där härliga flödet jag känt att jag var inne i medan jag skrev visade sig vara lite farligt. Jag fick ta fram macheten och rensa rejält i texten. Till slut landade den på ungefär 350 sidor och det var betydligt mer lagom.

Nästa bok var en handbok om att ge ut böcker på eget förlag och den kom till på ett helt annat vis. För det första skrev jag Förverkliga din bokdröm (http://dinbokdrom.se/) tillsammans med Kristina Svensson och redan där skilde sig arbetet rejält, för vanligtvis är författandet en ganska ensam syssla, men här skickade vi ständigt och jämt mejl till varandra.

Dessutom intervjuade jag tjugofem egenutgivare inom olika områden för att andra skulle få tips kring hur de hade tänkt och gjort och slippa upprepa deras eventuella misstag längs vägen. Även Kristina och jag skrev hur vi själva hade gjort med våra debutromaner när det gäller omslag, korrekturläsning, lektörläsning och annat.

Från början var det inte givet i vilken ordning de olika kapitlen skulle placeras, så de skrevs inledningsvis inte i någon uttänkt ordning. Istället var det något vi funderade över en hel del och sedan lade vi allt i en ordning som verkade logisk och rimlig. I min debutroman kunde jag knappast kasta in kräftskivan eller julafton före midsommarafton, så det var en helt annan sak att arbeta med en handbok i att ge ut böcker.

En annan detalj som skilde sig mycket åt var att alla medverkande i boken fick läsa kapitlet som handlade om dem och det betydde att texten åkte fram och tillbaka mellan oss ett par gånger så att allt skulle bli korrekt och bra. Så gör man inte när man skriver en roman alldeles själv. Möjligen om man har en nära kontakt med sin redaktör, men det har inte jag haft.

Min tredje bok var Närmare dig och där var arbetssättet helt annorlunda jämfört med debuten, trots att båda var romaner, för här handlade det om att skriva om en bok. Jag bestämde mig nämligen för att göra en ny och bättre version av Nära dig och den fick titeln Närmare dig eftersom man kom närmare karaktärerna. Jag skummade igenom de olika dagarna i boken och kände ganska snabbt vilka som skulle bort, vilka som behövde fördjupas och vad som skulle kunna läggas till. Som journalist i grunden är jag ganska osentimental när det gäller mina egna texter, så att kasta bort en massa sidor gjorde mig ingenting alls och efter vad jag har hört i efterhand kastade jag dessutom bort rätt sidor och det känns bra att höra.

Min fjärde bok heter Våra älskade orkade inte leva (http://joannabjorkqvist.com/2015/01/01/varaomslag_våra_älskade_framsida-alskade-orkade-inte-leva/) och den kommer ut den 16 februari på Grim förlag (http://www.grimforlag.se/). Det är en reportagebok om anhöriga till människor som tagit sitt liv. Det är en väldigt journalistisk produkt och jag har gjort djupa intervjuer med åtta nära anhöriga samt med två personer som i sina yrkesroller kommer i kontakt med anhöriga – en psykoterapeut och en präst.

 

 

Det arbetet har varit väldigt speciellt på många sätt. Dels har det varit väldigt gripande att få höra och förvalta deras historier och dels har jag låtit dem läsa texten om dem själva under lång tid, för att varenda liten detalj ska kännas okej. Eftersom ämnet är så känsligt har det varit viktigt att gått en viss tid mellan intervjutillfället och att boken trycks. Det är nödvändigt att alla hinner landa i att deras erfarenheter, tankar och känslor nu kommer att spridas över landet.

Jag har också rest kors och tvärs över landet för att träffa mina intervjupersoner. Även det har varit ett spännande arbetssätt. Vanligtvis har vi träffats på något ställe som betyder mycket för den intervjuade och det har känts fint.

Alla intervjuer till Förverkliga din bokdröm gjordes via mejl, men i Våra älskade orkade inte leva var det självklart att träffas öga mot öga. Det går inte att avhandla en sons eller en mammas död via mejl. Särskilt inte om det gäller något så känsligt som ett självmord.

Så med fyra böcker i bagaget kan jag konstatera att arbetssättet när det gäller tillkomsten av dem har varierat en hel del, men en sak har de ändå gemensamt och det är att man måste ha en grym disciplin som författare. Det är att sätta sig ner på rumpan och sitta stilla i ett antal timmar framför datorn som gäller.

 

 


Tusen tack för ditt inlägg Joanna

Share This:

Finns det en akademisk kod?

Share This:

Ett mörkt förflutet av Nicole Löv

Nicole Löv”Flickan visste att mamman hade gjort några dåliga val som hade lett dem dit, kastat ut dem till den andra sidan. Den kalla och hänsynslösa världen där var och en tvingades hitta sitt eget sätt för att överleva.”  (s. 40)

 

 

Ett mörkt förflutet av Nicole Löv är en berättelse om gott och ont,  om hur det förflutna alltid kommer ikapp en, om kampen mellan motpoler i livet. Det man vill vara i motsats till det man verkligen är, en kamp mellan olika sidor i livet oavsett om dessa sidor utgörs av gott och ont eller mellan förflutet och nutid.

En ung pojke blir brutalt skjuten men överlever och frågan läsaren ställs inför är givetvis vem som utförde dådet. Isabell Sahlin är psykolog och bokens huvudperson. Johan Waltz är en av poliserna som utreder fallet med den skjutne pojken. Isabell och Johan introduceras för varandra genom att Isabell kallas in som psykolog i fallet och från denna stund utvecklas intrigen och handlingen i boken.

Ett mörkt förflutet är en bok man inte kan lägga ifrån sig. Nicole Löv behärskar verkligen deckargenren då hon lyckas hålla kvar läsarens intresse genom hela boken (lite pusseldeckare över det hela). Som läsare uppkommer hela tiden nya frågor – desto mer man läser desto fler frågor ställs man inför. Detta grepp lyckas författarinnan behålla kring läsaren ända till sista sidan, ja till och med tills efter boken är utläst för även om läsaren får svaren i slutet väcks nya frågor. Mästerligt utfört är min åsikt.

Karaktärerna och miljön är trovärdigt beskrivna även om jag saknar ett visst djup i texten. Karaktärerna utvecklas inte så mycket i min mening, de känns inte så mångfasetterade på något sätt vilket är lite synd då de blir mer som typer: en psykolog, en polis, en bov, ett offer osv. Som läsare vill jag uppslukas totalt av berättarvärlden, jag vill att bokens handling ska spelas upp som en film framför mina ögon. Jag vill inte behöva fylla i så mycket detaljer själv och jag vill glömma min egen vardag för en stund och uppslukas av boken, glömma tid och rum. Denna verklighetsflykt lyckas inte riktigt Ett mörkt förflutet ge mig och detta har inte med handlingen att göra för intrigen tycker jag är superb. Det ligger snarare i textens utförande, jag vill ha en mustigare text, ett större djup i karaktärer, grottande i detaljer, jag vill helt enkelt ha mycket mer av allt (vilket i sig är mycket positivt för det betyder att Nicole Löv är skicklig!). När Isabell sitter på jobbet framför sin dator vill jag veta vad hon skriver, vad hon tänker, hur hon känner sig. När Johan är på väg hem efter en påfrestande dag på arbetet med en utredning som inte riktigt går framåt i den takt han önskar vill jag veta hur hans ansiktsuttryck ser ut, vart bekymmersrynkorna i ansiktet sitter, hur/om hans axlar slokar, vad han passerar på vägen, vad han hör, vilka lukter han känner osv osv. Som läsare är jag lat – jag vill ha allt serverat, jag har aldrig gillat Hemingways isbergsteknik men det är bara sån jag är. En högst subjektiv åsikt alltså.

Språket i boken är rappt men dessvärre stördes min lästakt lite av de språkliga småfel som göms i texten (korrekturfel) vilket egentligen inte behöver tas upp här. Anledningen till att jag ändå gör det är för att poängtera vikten av att man som läsare inte dömer boken utifrån de felskrivningar som finns. Vad som ska bedömas är innehållet och inte om tryckfelsnisse varit framme eller ej.

Nu väntar jag med spänning på uppföljaren för som jag nämnde tidigare, har Nicole Löv mig fortfarande i sitt grepp och det finns frågor som behöver svar för hur ska det gå för Isabell i fortsättningen, ska hon klara kampen mot ”den andra sidan”?

”Mästerligt utfört är min åsikt”

/Sandra Elma

 Finns att köpa hos bl.a. Bokus och Adlibris

Share This:

I ljuset av svenska skolans resultat (PISA), tänker jag:

Nästan dagligen står det att läsa i medierna om det fallande resultatet inom den svenska skolan och detta kan kort sammanfattas med att det råder stora problem inom vårt utbildningssystem. Många lösningar har tänkts ut och det återstår att se när den negativa trenden vänds.

Alltfler krav ställs på lärare. I SvD idag står det att kvaliteten ska höjas genom statliga pengar till skolan. Ofta diskuteras även lärarlegitimation, lärarlyft och att kvaliteten på lärarutbildningarna måste höjas. Allt detta är säkerligen viktigt men samtidigt får det mig att tänka på att ibland är lösningen kanske enklare än man tror.

Lärarlegitimationer i all ära men jag är skeptisk. Innebär denna legitimation per se att man är en god pedagog, att man kan motivera elever och vända de negativa resultaten i PISA undersökningen? Innebär det att nyutexaminerade lärare med denna legitimation är en bättre pedagog än en lärare som har arbetat inom skolan i 30 år? Är denna ”lärarlegitimerade” person en bättre pedagog än någon som har en djup ämneskunskap? Jag känner mig tveksam till detta. Hur ska detta ”körkort i undervisning” vägas mot verklig erfarenhet? Bör det inte finnas fler bedömningskriterier för att utröna om någon är en god pedagog eller inte? Bör man inte väga in ämneskunskap, erfarenhet, vilja att undervisa, förmåga att motivera och stimulera kunskapstörst hos elever?

Det förflutna kan lära oss mycket och jag tänker ofta ”bakåt” för att finna vägledning. Ser man till den svenska skolan, hur den såg ut för några år sedan, kan man finna en del svar. Då fanns inte krav på lärarlegitimation, då var läraryrket inte omgärdat av administrativa tidskrävande uppgifter, då var läraryrket mer attraktivt, då fanns det lektorer inom grundutbildningen – då hade lärarrollen mer status osv osv. Så vad har förändrats? Varför lär sig inte elever på samma sätt nu som då? Det finns inte utrymme att reda ut detta här för det finns nog inget enkelt svar på denna fråga. Däremot tror jag att några svar kan vara att förr särskildes hemmets och skolans roll, dvs hemmets roll var att uppfostra och skolans roll att lära ut. Idag har dess roller blandats ihop och detta problem kan inte lärarlegitimationen lösa. Sen fanns det inte samma krav på lärare förr, för att lära ut skulle man som lärare besitta ämneskunskap samt att man skulle kunna förmedla sin kunskap till eleverna (pedagogisk ådra). Nu är detta ett antagande men jag tror att förr kunde den pedagogiska kunskapen tillägnas på flera sätt och fokus låg inte på hur många högskolepoäng inom ämnet pedagogik man som lärare besatt. Fokus var snarare på om man som lärare hade den kunskap inom sitt ämne som krävdes för att lära eleverna det de borde kunna. Erfarenheten vägde starkare och ansvaret för elevernas prestation låg inte bara på läraren – de elever som inte ville lära sig var inte lärarens ansvar i samma utsträckning förr som nu. Ser jag på min egen skoltid kommer jag osökt att tänka på min lärare i matte och historia på gymnasiet. I dagens ögon skulle han inte ha ansetts vara en bra pedagog för han undervisade MED HELA HANDEN, dvs han var sträng och ansvaret för att lära sig låg på oss elever, han var mycket tydlig med att han fick sin lön ändå oavsett om vi lärde oss något eller inte. Om vi däremot ville lära oss så fanns han där för att lära ut. Detta kan ses som extremt men faktum kvarstår att jag lärde mig mycket, särskilt inom matematik som för övrigt var mitt värsta ämne och han är den lärare jag kommer ihåg starkast.

Så vem är jag att tycka allt detta? Vilka högskolepoäng besitter jag för att styrka det jag säger? Ja, jag har inte en lärarlegitimation, jag har inte lärarexamen, jag har inte 210 hp på lärarutbildning (lägsta antalet högskolepoäng för lärarexamen) och jag har inte ens 30 hp pedagogik i bagaget – med andra ord är jag inte en god pedagog enligt dagens mått. Men så vad har jag då? Jo, jag har en magisterexamen i engelska (= god ämneskunskap), jag har ca 4 års erfarenhet av undervisning på gymnasie- och komvuxnivå), jag har sammanlagt 6 års universitetsstudier i bagaget (det blir 7 när jag är klar med min kandidatexamen i rättsvetenskap) och jag har en dotter i åk 3 och en dotter som ännu inte nått skolålder. Detta innebär att trots att jag har många högskolepoäng, viss erfarenhet och ett STORT intresse av hur den svenska skolan utvecklas med tanke på mina döttrars framtid besitter jag inte tillräcklig kunskap (!?) för att bli fast anställd som lärare (om jag nu skulle vilja det). För att få ett körkort i undervisning måste jag läsa 90 hp pedagogik, dvs 1,5 år till på universitet och detta får mig att le (i mjugg). Jag vet att jag kan undervisa och jag vet att sann kunskap om hur man ska lära ut fås genom erfarenhet. Jag har läst lite pedagogik och vad jag kommer ihåg starkast är hur vi diskuterade hur ett optimalt klassrum skulle se ut för att stimulera lärande, dvs hur ett klassrum borde inredas med färger, möbler osv. Denna kunskap hjälpte mig inte alls när jag stod inför en uppspelt klass på 30 elever en fredag eftermiddag för att lära dem kongruensböjning i engelska! Det var TIDEN i klassrummet, MÖTET med eleverna som lärde mig strategier för att lära ut och dessa strategier bändes och vredss för att passa olika klasser och olika elever. Så jag TROR inte att man lär sig hur man blir en bra pedagog genom att läsa pedagogik utan man blir en bra pedagog om man kan sitt ämne, om man brinner för att lära ut och om man ser verkligheten för vad den är. Det finns inga utopiska klassrum där man som lärare kan välja färg på väggar och möbler, vad som finns är ett vanligt klassrum (lite tråkigt inrett) med en grupp elever som alla har olika motivation och inställning till att lära sig.

För att avsluta detta skriver jag ”cogito, ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Undrar om Descartes hade fått en lärarlegitimation?

 

 

 

Share This:

Vem ansvarar för vad?

För att lyckas med akademiska studier behöver man besitta vissa grundläggande tekniker, eller med andra ord, man måste som student förstå vad som förväntas av en. Vad förväntas man kunna när man kommer från gymnasieskolan till universitet/högskola?

Jag tror att man bl.a. förväntas kunna:

  • tänka självständigt
  • läsa in stora textmängder, dvs man bör vara en god läsare
  • skriva akademiskt

Dessa kunskaper ser inte så svåra ut vid en första anblick men de som har studerat på universitet/högskola vet att det är inte så lätt som det ser ut. Att tänka självständigt och läsa in stora textmängder går hand i hand. Man ska inte bara kunna läsa, man måste förstå vad man läser och man måste bearbeta sitt material och sedan tänka hur och vad man ska skriva och detta är svårt för många. Vidare förväntas man kunna skriva akademiskt vilket innebär att man ska hålla en god standard vad gäller språk. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att man ska skriva högtravande och krångligt men man ska skriva objektivt och sakligt och även detta kan vara svårt.

Så, om man förväntas kunna detta när man kommer till universitetet är nästa fråga om man kan det? Mitt svar är att man faktiskt inte riktigt kan allt detta vilket skapar ett problem. Det finns ett stort ‘glapp’ mellan gymnasiestudier och universitetsstudier och detta resulterar i att en del studenter får en chock när de börjar vid ett lärosäte. En del studenter lär sig dock relativt snabbt hur de ska ta sig an universitetsstudierna, andra gör det inte och frågan är vems ansvar det är att se till att studenterna får en ärlig chans att klara sina ‘högre studier’? I min mening spelar det ingen roll vems ansvar det är, om det är gymnasieskolornas eller universitetens ansvar. Det som spelar roll är studenterna. De måste få den kunskap de behöver för att axla studier på högre nivå och kanske denna kunskap bör ges både på gymnasienivå och på universitetsnivå, detta för att försöka överbrygga det glapp som idag finns mellan dessa olika studienivåer.

Jag minns mitt eget första möte med universitet som lite chockartat. På gymnasiet gick det mycket bra för mig, jag hade högsta betyg i alla kurser utom två och då kan man tro att jag var väl rustad för studier på universitet. Men faktum är att jag inte riktigt var det och detta beror på att studierna bedrivs på två helt olika sätt vad gäller gymnasium vs universitet. Efter gymnasiet började jag läsa engelska A vid Umeå universitet och jag minns att jag inte fick högsta betyg på min första tenta vilket knäckte mig (ett litet tag). Om jag inte missminner mig var tentan i brittisk realia och inför tentan hade vi anteckningar från föreläsningar samt en mycket tjock bok som behandlade Englands historiska utveckling. Vari låg då svårigheten? Jo, jag var inte van att läsa in så mycket material på en gång och samtidigt veta vad jag behövde kunna för att klara tentan. Jag hade inte kunskap om att detaljerna inte spelade så stor roll utan att jag skulle kunna helheten. Dessutom var jag inte beredd på att möta dessa uppsatsliknande och mycket öppna tentafrågor. Jag trodde att det skulle vara frågor som krävde korta svar. Så, det var studietekniken som blev ett problem för mig och jag tror att många studenter känner igen sig i det jag beskriver. Jag gick från att ha varit en av klassens främsta studenter till att nätt och jämt ha klarat tentan och detta var inte lätt för mig att hantera rent känslomässigt. Men, jag fann mig till rätta så småningom men det kom några tårar på vägen och mitt självförtroende fick sig en liten knäck.

Så, tillbaka till nutid … låt oss jämföra övergången från gymnasium till universitet med övergången för små barn från dagis till skola. Hur har man löst denna övergång som betecknas av att små barn ska slussas från lek till lärande? Jo, man har fört in förskoleklass vad som i dagligt tal heter ‘nollan’. Denna lösning är briljant i min mening för det är svårt att under några månader ‘lära’ sig att nu är det slut på leken och nu börjar allvaret. Barnen har fått ett helt år att lära sig detta på.

Så bör man införa en ‘nolla’ även mellan gymnasiet och universitetet? Nej, det tror jag inte att någon skulle anse vara en briljant idé för det tar lång tid nog att bli klar med sin utbildning som det är. Vad som däremot skulle behövas är en ‘brygga’ av något slag. Bryggans början skulle kunna kännetecknas av att studenter på gymnasienivå åtminstone under sista året får lära sig de förväntningar universitetet har om vilken kunskap man bör besitta. Denna kunskap är inte ämneskunskap i den meningen utan snarare kunskap om studieteknik på något sätt.  Den andra änden av bryggan bör kanske förläggas på universitetsnivå. Alla programstudenter skulle kanske behöva några inledande föreläsningar under sin första vecka på universitet där de får en repetition av vad de måste tänka på för att klara sina studier, dvs, de måste få veta vilka förväntningar som ställs på dem. Även de studenter som studerar fristående kurser kan såklart behöva få denna kunskap men där kan det vara lite svårare att hinna med detta då kurserna är fullmatade som de är.

Slutligen kan sägas att det är dags att gymnasieskolorna och de högre lärosätena prioriterar studenterna och de förväntningar de ställs inför. Som det ser ut idag finns det ett problem vilket är glappet mellan studienivåerna och detta problem måste få en lösning. Lösningen är inte att skjuta ansvarsfrågan mellan sig utan den finns i att skapa en brygga mellan nivåerna så att varje student får en ärlig chans att lyckas med sina studier.

 

Share This:

Välkommen!

Denna blogg är tänkt att fungera som en plattform där vi kan mötas.
Ni kan lämna kommentarer på min bok, Skriva lätt, berätta hur skrivmetoden har hjälpt er med ert skrivande eller vad helst ni känner för att dela med er.

Jag får även möjlighet att interagera med er här genom att svara på kommentarer mm.

Mer kommer senare!

Share This: