Vem ansvarar för vad?

För att lyckas med akademiska studier behöver man besitta vissa grundläggande tekniker, eller med andra ord, man måste som student förstå vad som förväntas av en. Vad förväntas man kunna när man kommer från gymnasieskolan till universitet/högskola?

Jag tror att man bl.a. förväntas kunna:

  • tänka självständigt
  • läsa in stora textmängder, dvs man bör vara en god läsare
  • skriva akademiskt

Dessa kunskaper ser inte så svåra ut vid en första anblick men de som har studerat på universitet/högskola vet att det är inte så lätt som det ser ut. Att tänka självständigt och läsa in stora textmängder går hand i hand. Man ska inte bara kunna läsa, man måste förstå vad man läser och man måste bearbeta sitt material och sedan tänka hur och vad man ska skriva och detta är svårt för många. Vidare förväntas man kunna skriva akademiskt vilket innebär att man ska hålla en god standard vad gäller språk. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att man ska skriva högtravande och krångligt men man ska skriva objektivt och sakligt och även detta kan vara svårt.

Så, om man förväntas kunna detta när man kommer till universitetet är nästa fråga om man kan det? Mitt svar är att man faktiskt inte riktigt kan allt detta vilket skapar ett problem. Det finns ett stort ‘glapp’ mellan gymnasiestudier och universitetsstudier och detta resulterar i att en del studenter får en chock när de börjar vid ett lärosäte. En del studenter lär sig dock relativt snabbt hur de ska ta sig an universitetsstudierna, andra gör det inte och frågan är vems ansvar det är att se till att studenterna får en ärlig chans att klara sina ‘högre studier’? I min mening spelar det ingen roll vems ansvar det är, om det är gymnasieskolornas eller universitetens ansvar. Det som spelar roll är studenterna. De måste få den kunskap de behöver för att axla studier på högre nivå och kanske denna kunskap bör ges både på gymnasienivå och på universitetsnivå, detta för att försöka överbrygga det glapp som idag finns mellan dessa olika studienivåer.

Jag minns mitt eget första möte med universitet som lite chockartat. På gymnasiet gick det mycket bra för mig, jag hade högsta betyg i alla kurser utom två och då kan man tro att jag var väl rustad för studier på universitet. Men faktum är att jag inte riktigt var det och detta beror på att studierna bedrivs på två helt olika sätt vad gäller gymnasium vs universitet. Efter gymnasiet började jag läsa engelska A vid Umeå universitet och jag minns att jag inte fick högsta betyg på min första tenta vilket knäckte mig (ett litet tag). Om jag inte missminner mig var tentan i brittisk realia och inför tentan hade vi anteckningar från föreläsningar samt en mycket tjock bok som behandlade Englands historiska utveckling. Vari låg då svårigheten? Jo, jag var inte van att läsa in så mycket material på en gång och samtidigt veta vad jag behövde kunna för att klara tentan. Jag hade inte kunskap om att detaljerna inte spelade så stor roll utan att jag skulle kunna helheten. Dessutom var jag inte beredd på att möta dessa uppsatsliknande och mycket öppna tentafrågor. Jag trodde att det skulle vara frågor som krävde korta svar. Så, det var studietekniken som blev ett problem för mig och jag tror att många studenter känner igen sig i det jag beskriver. Jag gick från att ha varit en av klassens främsta studenter till att nätt och jämt ha klarat tentan och detta var inte lätt för mig att hantera rent känslomässigt. Men, jag fann mig till rätta så småningom men det kom några tårar på vägen och mitt självförtroende fick sig en liten knäck.

Så, tillbaka till nutid … låt oss jämföra övergången från gymnasium till universitet med övergången för små barn från dagis till skola. Hur har man löst denna övergång som betecknas av att små barn ska slussas från lek till lärande? Jo, man har fört in förskoleklass vad som i dagligt tal heter ‘nollan’. Denna lösning är briljant i min mening för det är svårt att under några månader ‘lära’ sig att nu är det slut på leken och nu börjar allvaret. Barnen har fått ett helt år att lära sig detta på.

Så bör man införa en ‘nolla’ även mellan gymnasiet och universitetet? Nej, det tror jag inte att någon skulle anse vara en briljant idé för det tar lång tid nog att bli klar med sin utbildning som det är. Vad som däremot skulle behövas är en ‘brygga’ av något slag. Bryggans början skulle kunna kännetecknas av att studenter på gymnasienivå åtminstone under sista året får lära sig de förväntningar universitetet har om vilken kunskap man bör besitta. Denna kunskap är inte ämneskunskap i den meningen utan snarare kunskap om studieteknik på något sätt.  Den andra änden av bryggan bör kanske förläggas på universitetsnivå. Alla programstudenter skulle kanske behöva några inledande föreläsningar under sin första vecka på universitet där de får en repetition av vad de måste tänka på för att klara sina studier, dvs, de måste få veta vilka förväntningar som ställs på dem. Även de studenter som studerar fristående kurser kan såklart behöva få denna kunskap men där kan det vara lite svårare att hinna med detta då kurserna är fullmatade som de är.

Slutligen kan sägas att det är dags att gymnasieskolorna och de högre lärosätena prioriterar studenterna och de förväntningar de ställs inför. Som det ser ut idag finns det ett problem vilket är glappet mellan studienivåerna och detta problem måste få en lösning. Lösningen är inte att skjuta ansvarsfrågan mellan sig utan den finns i att skapa en brygga mellan nivåerna så att varje student får en ärlig chans att lyckas med sina studier.

 

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>