I lagens famn av Kerstin Dejemyr

 img_0487

”Hon har på många sätt tappat kontrollen. Hon dansar i en tragisk uppsättning på en scen med en [sic!] rekvisita som består av slitna illusioner och med en regissör som ständigt dikterar och förändrar villkoren och aldrig blir nöjd. Hon har blivit en elak, hård och känslokall person som hon inte tycker om. Hon vet inte hur hon ska göra för att ändra på det.” (s. 107)

I lagens famn handlar om polisassistent Lene som är ny på jobbet. Hon har inga vänner sedan hon flyttade till en ny stad varmed uppmärksamheten från polischefen Anders, tacksamt tas emot. Vad Lene inte vet är att den romans hon inleder kommer att föra henne in på en väg kantad av ångest, rädsla, skam och förtryck.

I berättelsens bakgrund figurerar städaren Enok som ser och hör det andra inte gör. Genom ögon och tankar får läsaren information om förhållandet mellan Lene och Anders men även kring vad arbetet som polis innebär. Polismyndigheten som organisation värderas även utifrån Enoks perspektiv, ett mycket intressant inslag i berättelsens komposition.

När jag fick mitt recensionsex av I lagens famn var det första som slog mig, titeln. Det är en finurlig tvist på ”i lagens namn” viket genast väckte mitt intresse. På romanens framsida står det att berättelsen är ett ”relationsdrama bland uniformer och blåljus”, vilket det är. Men, det som överraskade mig var det psykologiska djupet i denna, till omfång, relativt korta roman. På enbart 137 sidor, lyckas författaren Kerstin Dejemyr gestalta en hel rad moraliskt och psykologiskt brännande frågor. Vad innebär det att bära en offerkofta? Går den att kasta av? Vad innebär härskartekniker? Vad kännetecknar en psykopat? Dessa frågor väcks i takt med att läsaren, genom ett allvetande perspektiv, får följa Lenes och Anders romans. Läsaren får även möta Anders fru Amelia, städaren Enok och i små portioner, Lenes bästa vän Gabriella. Det är därmed från framför allt fyra perspektiv som berättelsen framförs till läsaren. Ett sidospår som utvecklas kring romanes centrala handling, är i mina ögon, kritiken mot polismyndigheten. Den framställs som en konservativ organisation som kväver nytänkande och omfamanar konservatism:

”[…] polisorganisationen strävar efter likformighet och trots yttre mångfald så finns det inget utrymme för oliktänkande och annorlunda individer. […). Ibland säger någon […] att det skulle kunna gå att göra på annat sätt än vad man regelmässigt gör. En önskan om att ändra den kultur som råder […]. Om det uppstår fler eller annorlunda sätt att tänka säger systemet att den personen ska pratas till rätta, vingklippas för att inte spreta och streta så mycket […].” (s. 110).

Denna kritik framförs av Enok, som tidigare nämnts. Kritiken är direkt och uppfriskande i min mening och det leder läsaren osökt till att dra kopplingar mellan Kerstin Dejemyrs egen erfarenhet som polis och vad som framförs i romanen. Polisens svårigheter och utmaningar, som enskild yrkesutövare men även som myndighet, är idag ett högaktuellt ämne. Dejemyr har därmed lyckats komponera en roman som är intressant, psykologisk och högaktuell, enligt min mening.

Trots att jag verkligen känner mig nöjd med min läsupplevelse; jag fastande i storyn redan på första sidan, känner jag mig ändå lite ambivalent. Boken är bra, utan tvekan, men detta till trots finns det några svagheter i den.

Den största svagheten är språket och det kan mycket väl vara så att det är just bristen i språklig korrekthet som har stört mig vid läsandet. Jag är en språknörd och mår dåligt när det är så uppenbart, som i detta fall, att en ordentlig korrekturläsning inte har skett och det är så synd! Dejemyrs språkdräkt är riktigt bra. Det finns en språklig exakthet i beskrivningarna som är underbar, t.ex.:

”Hon ligger i kökssoffan, det har hon gjort i flera dagar, nästan alla dygnets timmar. Hon är trött och saknar energi att göra något än att bara ligga stilla. Lite musik skulle möjligen lätta upp stämningen, men radion står på diskbänken. Det är endast ett par meter bort, men dit är det alldeles för långt.” (s. 7)

På bara några få rader lyckas Dejemyr fånga känslan av total apati som kan drabba oss alla i livet. Därmed är det synd att uppenbara felskrivningar, felaktig tempusanvändning, kommatering med mera ska tillåtas störa framställningen.

För övrigt känner jag att gestaltningarna av huvudkaraktärerna hade kunnat vara starkare. Som läsare vill jag veta mer om karaktärernas bakgrund, nu är det som att enbart ytnivån ges till läsaren och jag efterfrågar djupet. Jag vill förstå varför Anders är som han är, jag vill veta vem Enok, denne tankekraftige och psykologiskt djuplodade man är, jag vill veta varför Lene flyttade och jag vill veta varför Amelia framställ som så svag. Men, det kan vara så att detta är Dejemyrs personliga stil, att enbart ge detaljerna på ytan, isbergstekniken à la Hemingway, det allvetande perspektivet. Samtidigt anser jag att om  djupa psykologiska teman berörs, behövs ett visst djup för att tillfredsställa läsaren. Det grundläggande orsak-konsekvens-resonemanget. Dejemyr ger konsekvenserna men inte orsakerna och kanske detta inte är en svaghet utan ett briljant sätt att reta läsaren? Vad vet jag? En sak är säker, jag vill ha mer. Kommer det en uppföljare som knyter ihop de lösa trådarna (vilka jag inte kan gå in på utan att avslöja handlingen)?

Jag hoppas på en uppföljare, med lite mer djup, för jag är säker på att detta inte är Dejemyrs första och sista roman. Fler kommer att komma. Detta är en författare som KAN skriva!

Rekommenderar jag denna bok till andra läsare? – Absolut

”Räds Du inte att se smutsen under ytan, utan stimuleras av att saker och ting avtäcks, hur avskräckande och avskyvärd sanningen än är, då ska Du läsa I lagens famn.”

– Sandra Elma, lektör

 Boken är utgiven av Whip Media

Share This:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>