Kategoriarkiv: Recension

Lex Duplex av Staffan Gullsby

”Med lex duplex,img_0528 lagen om två, menas att två ovanliga händelser inträffar i nära anslutning till varandra. Samtidigt är det först i efterhand man kan konstatera att det har inträffat. Det är egentligen samma sak som menas med uttrycket att en olycka sällan kommer ensam. (s. 182).

Lex Duplex är en intelligent författad roman som till ytan handlar om Sebastian Ekberg, överläkare på ett mindre sjukhus i en norrländsk by. En rad dödsfall inträffar och frågan väcks om det rör sig om mord eller om personerna bara befunnit sig ”på fel ställe vid fel tidpunkt” (s. 38). Om det rör sig om mord blir följdfrågan om det finns ett samband mellan morden eller inte. Sebastian Ekberg doktorerade i Stockholm varmed hans karaktär är teoretiskt lagd. Han drivs av en vilja att förstå hur saker och ting hänger samman, om de gör det. Denna drivkraft leder honom in på en väg där han försöker reda ut vad som skett i byn. Till hjälp har han sjukhusets IT-ansvariga Marie Bergström.

Romanens grundläggande intrig polariseras sedan genom att olika miljöer utforskas. I den norrländska byn har Pingstkyrkan ett relativt starkt inflytande på invånarna. Den Gud som förespråkas av kyrkan i romanen är den straffande Guden som utsätter sina följare för olika prövningar, bl.a. genom dödsfall. Denna miljö, med religionen i fokus, kontrasteras med sjukhusmiljön där vetenskapen och fakta ska vara drivkrafterna bakom att förklara varför och hur saker och ting sker. En tredje miljö utgörs av medias roll i romanen. De dödsfall som inträffat rapporteras av media på ett inte helt objektivt sätt varmed frågan om pressetik och källkritik lyfts. Reportrarna på byns lokaltidning gör allt för att skapa nyhetsrubriker oavsett om innehållet är fabricerat eller inte. Allt utfört i opinionsbildningens och yttrandefrihetens namn.

I romanen finns därmed motsättningen mellan vetenskap och religion (fakta vs tro) representerad, som går tillbaka hur långt i tiden som helst. Skapade Gud människan eller var det Big Bang, vetenskaplig fakta vs religiösa mirakel. Vad som är sant enligt den ena behöver inte vara sant enligt den andra, så vad är sanning? Denna fråga utreds av Staffan Gullsby på ett intelligent och tankeväckande sätt. För vad är egentligen sanning? Det som går att bevisa på vetenskaplig väg eller det som står i tidningen? Eller är sanning det som förkunnas av pastorn i Pingstkyrkan?

Det går inte att kort sammanfatta briljansen i Gullsbys roman för innehållet är så komplext. Romanen är verkligen intelligent skriven och det syns tydligt att dess innehåll har vuxit fram under många år. Allt är genomtänkt, från titeln Lex Duplex, till omslaget med EKG:et och korset, till sista ordet på sista sidan. Het magnifikt. Jag älskar verkligen att romanen är så mångbottnad, på ytan utspelas intrigen men sedan finns det en rad frågor under ytan och allt detta kan sedan översättas med Lex Duplex och det faktum att ”[b]ara för att det finns en korrelation behöver det inte föreligga kausalitet” (s. 182). För så är det, bara för att saker och ting inträffar samtidigt behöver det inte innebära att det finns ett orsakssamband mellan det inträffade.

Lex Duplex kan i min mening läsas och uppskattas av alla. Läsaren behöver inte gå i taket av förtjusning (som jag) över resonemangen kring korrelation och kausalitet, det går att förstå intrigen och innehållet ändå. Till en början funderade jag över om den yrkesjargong som förekommer försvårar läsningen av romanen, men nu, i efterhand, inser jag att detta inte är fallet. ”Coloncancern” (s. 26), ”divertikulit” (s. 26) och ”ATLS-konceptet” (s. 99) är exempel på läkarjargong som brukas av Gullsby men att jag inte riktigt förstår vad ATLS-konceptet innebär försvårar inte min förståelse eller uppskattning av romanen. Snarare bidrar det till att verklighetsförankra det som utspelas och det bevisar att Gullsby kan sina omgivningar.

Berättartekniken är även den utförd med briljans för Gullsby berättar inte en historia, han visar den för läsaren. Den allvetande berättaren fungerar som en kamera som sveper över de olika scenerna i romanen. Stundtals zoomar berättaren in på karaktärer ända in i deras medvetande. Kanske miljöerna hade kunnat zoomas in lite mer men helhetsintrycket är kanon. Så, som ett svar på Gullsbys efterord i boken: ”[j]ag har haft en bild i mitt inre när jag skrivit Lex Duplex. Det är inte troligt att precis samma bild framträder hos dig efter att du har läst men förhoppningsvis är de likartade.” (s. 285), kan jag bara skriva att jag inte vet om de bilder som uppstod hos mig är likartade med de Gullsby hade när han skrev romanen, men bilder har skapats hos mig, utan tvekan. Och detta är inte fallet med alla böcker, framför allt inte nybörjarböcker där berättelser ibland inte skapar några bilder alls hos läsaren då händelser berättas för läsaren istället för att de visas. Som avslutning lämnas här en bild från Lex Duplex:

”Allt var stilla. Tystnaden var total och i fyra hjärnor snurrade tankarna för att försöka få rätsida på vad som hade hänt. Nyss var allt normalt. De var på väg till stan för att äta söndagsmiddag på en restaurang. Nyss var det stoj i baksätet. Tre barn som såg fram emot ett äventyr. Nyss var familjen hel. Nu var allt förändrat.” (s. 5).

För alla er som inte har läst denna roman, gör det! Den är som en god karamell som ger (mer)smak i munnen långt efter att sista bladet har vänts. – Sandra Elma

 

Betyg: 4 av 5

Uppföljare: Lex Domini
Förlag: Visto Förlag

Share This:

I lagens famn av Kerstin Dejemyr

 img_0487

”Hon har på många sätt tappat kontrollen. Hon dansar i en tragisk uppsättning på en scen med en [sic!] rekvisita som består av slitna illusioner och med en regissör som ständigt dikterar och förändrar villkoren och aldrig blir nöjd. Hon har blivit en elak, hård och känslokall person som hon inte tycker om. Hon vet inte hur hon ska göra för att ändra på det.” (s. 107)

I lagens famn handlar om polisassistent Lene som är ny på jobbet. Hon har inga vänner sedan hon flyttade till en ny stad varmed uppmärksamheten från polischefen Anders, tacksamt tas emot. Vad Lene inte vet är att den romans hon inleder kommer att föra henne in på en väg kantad av ångest, rädsla, skam och förtryck.

I berättelsens bakgrund figurerar städaren Enok som ser och hör det andra inte gör. Genom ögon och tankar får läsaren information om förhållandet mellan Lene och Anders men även kring vad arbetet som polis innebär. Polismyndigheten som organisation värderas även utifrån Enoks perspektiv, ett mycket intressant inslag i berättelsens komposition.

När jag fick mitt recensionsex av I lagens famn var det första som slog mig, titeln. Det är en finurlig tvist på ”i lagens namn” viket genast väckte mitt intresse. På romanens framsida står det att berättelsen är ett ”relationsdrama bland uniformer och blåljus”, vilket det är. Men, det som överraskade mig var det psykologiska djupet i denna, till omfång, relativt korta roman. På enbart 137 sidor, lyckas författaren Kerstin Dejemyr gestalta en hel rad moraliskt och psykologiskt brännande frågor. Vad innebär det att bära en offerkofta? Går den att kasta av? Vad innebär härskartekniker? Vad kännetecknar en psykopat? Dessa frågor väcks i takt med att läsaren, genom ett allvetande perspektiv, får följa Lenes och Anders romans. Läsaren får även möta Anders fru Amelia, städaren Enok och i små portioner, Lenes bästa vän Gabriella. Det är därmed från framför allt fyra perspektiv som berättelsen framförs till läsaren. Ett sidospår som utvecklas kring romanes centrala handling, är i mina ögon, kritiken mot polismyndigheten. Den framställs som en konservativ organisation som kväver nytänkande och omfamanar konservatism:

”[…] polisorganisationen strävar efter likformighet och trots yttre mångfald så finns det inget utrymme för oliktänkande och annorlunda individer. […). Ibland säger någon […] att det skulle kunna gå att göra på annat sätt än vad man regelmässigt gör. En önskan om att ändra den kultur som råder […]. Om det uppstår fler eller annorlunda sätt att tänka säger systemet att den personen ska pratas till rätta, vingklippas för att inte spreta och streta så mycket […].” (s. 110).

Denna kritik framförs av Enok, som tidigare nämnts. Kritiken är direkt och uppfriskande i min mening och det leder läsaren osökt till att dra kopplingar mellan Kerstin Dejemyrs egen erfarenhet som polis och vad som framförs i romanen. Polisens svårigheter och utmaningar, som enskild yrkesutövare men även som myndighet, är idag ett högaktuellt ämne. Dejemyr har därmed lyckats komponera en roman som är intressant, psykologisk och högaktuell, enligt min mening.

Trots att jag verkligen känner mig nöjd med min läsupplevelse; jag fastande i storyn redan på första sidan, känner jag mig ändå lite ambivalent. Boken är bra, utan tvekan, men detta till trots finns det några svagheter i den.

Den största svagheten är språket och det kan mycket väl vara så att det är just bristen i språklig korrekthet som har stört mig vid läsandet. Jag är en språknörd och mår dåligt när det är så uppenbart, som i detta fall, att en ordentlig korrekturläsning inte har skett och det är så synd! Dejemyrs språkdräkt är riktigt bra. Det finns en språklig exakthet i beskrivningarna som är underbar, t.ex.:

”Hon ligger i kökssoffan, det har hon gjort i flera dagar, nästan alla dygnets timmar. Hon är trött och saknar energi att göra något än att bara ligga stilla. Lite musik skulle möjligen lätta upp stämningen, men radion står på diskbänken. Det är endast ett par meter bort, men dit är det alldeles för långt.” (s. 7)

På bara några få rader lyckas Dejemyr fånga känslan av total apati som kan drabba oss alla i livet. Därmed är det synd att uppenbara felskrivningar, felaktig tempusanvändning, kommatering med mera ska tillåtas störa framställningen.

För övrigt känner jag att gestaltningarna av huvudkaraktärerna hade kunnat vara starkare. Som läsare vill jag veta mer om karaktärernas bakgrund, nu är det som att enbart ytnivån ges till läsaren och jag efterfrågar djupet. Jag vill förstå varför Anders är som han är, jag vill veta vem Enok, denne tankekraftige och psykologiskt djuplodade man är, jag vill veta varför Lene flyttade och jag vill veta varför Amelia framställ som så svag. Men, det kan vara så att detta är Dejemyrs personliga stil, att enbart ge detaljerna på ytan, isbergstekniken à la Hemingway, det allvetande perspektivet. Samtidigt anser jag att om  djupa psykologiska teman berörs, behövs ett visst djup för att tillfredsställa läsaren. Det grundläggande orsak-konsekvens-resonemanget. Dejemyr ger konsekvenserna men inte orsakerna och kanske detta inte är en svaghet utan ett briljant sätt att reta läsaren? Vad vet jag? En sak är säker, jag vill ha mer. Kommer det en uppföljare som knyter ihop de lösa trådarna (vilka jag inte kan gå in på utan att avslöja handlingen)?

Jag hoppas på en uppföljare, med lite mer djup, för jag är säker på att detta inte är Dejemyrs första och sista roman. Fler kommer att komma. Detta är en författare som KAN skriva!

Rekommenderar jag denna bok till andra läsare? – Absolut

”Räds Du inte att se smutsen under ytan, utan stimuleras av att saker och ting avtäcks, hur avskräckande och avskyvärd sanningen än är, då ska Du läsa I lagens famn.”

– Sandra Elma, lektör

 Boken är utgiven av Whip Media

Share This:

Skuggornas stad vol 1 – Mörkrets makt av Yamilé Andreasson

 

 

 

 

”Nemi var bland en av de äldsta änglarna. Över ettusensexhundrafemtio år gammal och såg inte ut att vara en dag äldre än femtio. Hon hade det vitaste håret Ariana någonsin skådat och hela hennes väsen sken. Hon glimmade, som om hon badat i glitter, eller som om solens strålar omslöt henne.”

(s. 110 Skuggornas stad vol 1 – Mörkrets makt)

 

Mörkrets makt, av Yamilé Andreasson, är den första delen i trilogin Skuggornas stad som handlar om striden mellan goda och onda väsen, ung kärlek och om att finna sig själv; sitt sanna jag. Romanens hjältar är Ariana och Carmine och trots att de inte tål varandras närhet i början, kämpar de tillslut, sida vid sida.

När jag läste Mörkrets makt, fastnade jag redan från början. Jag är ingen storätare av fantasy men jag fullkomligen älskar allt som har med vampyrer att göra och därmed föll denna bok mig i smaken direkt. Intrigen är enkel, storyn rättfram och språket lättläst och detta brukar ibland uppfattas som något negativt men inte i det här fallet. Andra böcker i denna genre kan vara lite svårlästa då ”nya världar” skapas med konstiga namn och inte så många referenser till ”vår värld”. Men, Mörkrets makt fungerar helt perfekt som en verklighetsflykt. Dessutom finns det gott om intertextuella element, dvs. anspelningar till andra verk inom ”vampyrgenren” vilket ytterligare medför att kontexten känns igen och utvidgas. Andreasson anspelar bl.a. på True Blood (Lilith), Twilight-serien (Carmine referens Carlyle) och Hex (Malachi).

Tonen i Mörkrets makt är även komisk och Andreasson leker med den traditionella hjälterollen. Carmine, i mina ögon, kan karakteriseras som tragikomisk till en början. Han är lite av en melankolisk suput som kanske inte är den mest smidige rent socialt och läsaren lockas till skratt många gånger. Även hjältinnan i boken, Ariana, avviker lite från den traditionella karaktäriseringen då hon kan sägas vara lite klumpig och ofta försätter sig i lite kniviga situationer. Jag fullkomligen älskar dessa två karaktärer och samspelet, kampen, dem i mellan.

Det finns faktiskt inte så mycket negativt att säga om boken mer än att tempot kanske är lite för uppskruvat ibland. Storyn är sprängfylld med olika händelser och ibland kan man känna att berättelsen snabbspolas lite. Kanske de olika nedslagen i storyn hade kunnat vara färre så att andra händelser hade kunnat byggas ut lite mer? Men, jag vill alltid ha mer och nu ska det inte gnällas för gnällandets skull. Jag kommer få mer i uppföljarna och berättelsen håller och kanske det faktiskt är just tempot som gör att Mörkrets makt står ut från mängden…?

En perfekt bok att läsa i hängmattan då den är omöjlig att lägga ifrån sig. Även perfekt en regnig semesterdag då det finns ett vackert skimmer över hela texten som inte kan beskrivas med ord utan som måste upplevas, så läs denna bok.

”Det finns bara ett ord för att beskriva Mörkrets makt – fairylike!”

 

                                                      /Sandra Elma, lektör

 

Finns att köpa hos bl.a. Bokus och Adlibris

 

 

 

 

 

 

 

 

Share This:

Tangents av Agatha Rae

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrev på min hemsida. Under den tid som gått har jag arbetat mycket tillsammans med Löv & Craig förlag som korrekturläsare och lektör. Jag vill passa på att  hurra lite extra för förlaget då det är nystartat av två mycket driftiga författare, Nicole Löv och Yamile Craig. Kännetecknande för L & C är deras snygga omslag, i alla fall i mina ögon. Nedan recenserar jag Tangents som är  ett samarbete mellan L & C förlag och Firefly and Wisp  och boken är på engelska. Nu finns den enbart på engelska men längre fram kanske den dyker upp i en svensk översättning, qui vivra, verra!

 

Tangents av Agatha Rae

11414833_694624003999341_841699287_o

”The view was amazing; two gigantic moons were hanging above the skyline, one was visibly smaller, it was probably further away. They lit the fields and forests giving the wheat and the sequoias a mysterious silver shade. It seemed there were millions of stars above them, some of them were creating a galaxy-like shape, which looked like a thick rope in the sky.”

(Tangents p. 223)

Tangents by the Polish author Agatha Rae, is a thrilling book about four different people who by some mysterious reason end up in a forest, somewhere. They fell asleep and when awake they realised that nothing was the same. All they thought was real suddenly turns upside-down, making them doubt everything around them and at the same time making them consider their own lives; their mistakes, the what-could-I-have-done-differently aspects of their lives. The core of the novel can be said to be: do not take anything for granted, you never know what you have until it is gone, however hollow this phrase may seem.

Agatha Rae is a truly skilful author, who manages to capture the reader’s interest, forcing him or her to keep on reading until the very last page. The characters come alive, lifting from the pages, entering the reader’s conscience. One feels what the characters are experiencing in the novel, and one cares; feeling sympathetic at one point and frustrated at another; condemning flaws in character and at the same time cheers for their victories.

The novel explores feelings and situations from the everyday life, which we all can relate to, thus making the recognition factor of the novel outstanding. Rick experiences a crisis at a bar when some adolescents are making fun of the fact that an old lady got raped. He gets appalled by the youths’ ignorance and the fact that no one else in the bar reacted to their behaviour:

”What they were really doing, was showing they don’t care, that they don’t give a fuck, that they have no respect for people. It’s the first step. The ignorance.” (p. 105)

By inserting up-to-date issues such as this one, Rae creates a trustworthy novel. From day to day we all hear news of people video filming accidents rather than making themselves helpful and this behaviour makes one contemplate who the worst are; the ones doing misdeeds or the ones passively standing by watching, doing nothing?

Rae’s ability to build up tension and to create shifts in setting is an additional strength of hers. As a reader one gets lulled into the ”safety” of everyday life, just to be cruelly awakened by the forest and all that it entails. One goes from love, disrespect, cruel parents, a disheartened teenage girl, to horror and adventure, making one feel an adrenaline rush as the characters run for their lives. The novel ends in a “what?!-are-there-no-more-pages-left” state of mind, making the reader yearn for more because there are so many questions to be answered; why are Rick, Dan, Anna and Matylda there, why them, what is the common nominator between these people, and why did this happen now and perhaps the most intriguing question of them all; what does the title Tangents really mean? I have a pretty good idea of the meaning and perhaps you will too, once you have read the novel…

”I would strongly recommend this novel to anyone who loves the combination of drama, suspension and adventure. If you liked the TV-series Lost then you will absolutely love Tangents.”

                                                                                       / Sandra Elma, lektör

 Finns att köpa hos bl.a.  Bokus, Adlibris, och Löv & Craig Förlag

Share This:

Ett mörkt förflutet av Nicole Löv

Nicole Löv”Flickan visste att mamman hade gjort några dåliga val som hade lett dem dit, kastat ut dem till den andra sidan. Den kalla och hänsynslösa världen där var och en tvingades hitta sitt eget sätt för att överleva.”  (s. 40)

 

 

Ett mörkt förflutet av Nicole Löv är en berättelse om gott och ont,  om hur det förflutna alltid kommer ikapp en, om kampen mellan motpoler i livet. Det man vill vara i motsats till det man verkligen är, en kamp mellan olika sidor i livet oavsett om dessa sidor utgörs av gott och ont eller mellan förflutet och nutid.

En ung pojke blir brutalt skjuten men överlever och frågan läsaren ställs inför är givetvis vem som utförde dådet. Isabell Sahlin är psykolog och bokens huvudperson. Johan Waltz är en av poliserna som utreder fallet med den skjutne pojken. Isabell och Johan introduceras för varandra genom att Isabell kallas in som psykolog i fallet och från denna stund utvecklas intrigen och handlingen i boken.

Ett mörkt förflutet är en bok man inte kan lägga ifrån sig. Nicole Löv behärskar verkligen deckargenren då hon lyckas hålla kvar läsarens intresse genom hela boken (lite pusseldeckare över det hela). Som läsare uppkommer hela tiden nya frågor – desto mer man läser desto fler frågor ställs man inför. Detta grepp lyckas författarinnan behålla kring läsaren ända till sista sidan, ja till och med tills efter boken är utläst för även om läsaren får svaren i slutet väcks nya frågor. Mästerligt utfört är min åsikt.

Karaktärerna och miljön är trovärdigt beskrivna även om jag saknar ett visst djup i texten. Karaktärerna utvecklas inte så mycket i min mening, de känns inte så mångfasetterade på något sätt vilket är lite synd då de blir mer som typer: en psykolog, en polis, en bov, ett offer osv. Som läsare vill jag uppslukas totalt av berättarvärlden, jag vill att bokens handling ska spelas upp som en film framför mina ögon. Jag vill inte behöva fylla i så mycket detaljer själv och jag vill glömma min egen vardag för en stund och uppslukas av boken, glömma tid och rum. Denna verklighetsflykt lyckas inte riktigt Ett mörkt förflutet ge mig och detta har inte med handlingen att göra för intrigen tycker jag är superb. Det ligger snarare i textens utförande, jag vill ha en mustigare text, ett större djup i karaktärer, grottande i detaljer, jag vill helt enkelt ha mycket mer av allt (vilket i sig är mycket positivt för det betyder att Nicole Löv är skicklig!). När Isabell sitter på jobbet framför sin dator vill jag veta vad hon skriver, vad hon tänker, hur hon känner sig. När Johan är på väg hem efter en påfrestande dag på arbetet med en utredning som inte riktigt går framåt i den takt han önskar vill jag veta hur hans ansiktsuttryck ser ut, vart bekymmersrynkorna i ansiktet sitter, hur/om hans axlar slokar, vad han passerar på vägen, vad han hör, vilka lukter han känner osv osv. Som läsare är jag lat – jag vill ha allt serverat, jag har aldrig gillat Hemingways isbergsteknik men det är bara sån jag är. En högst subjektiv åsikt alltså.

Språket i boken är rappt men dessvärre stördes min lästakt lite av de språkliga småfel som göms i texten (korrekturfel) vilket egentligen inte behöver tas upp här. Anledningen till att jag ändå gör det är för att poängtera vikten av att man som läsare inte dömer boken utifrån de felskrivningar som finns. Vad som ska bedömas är innehållet och inte om tryckfelsnisse varit framme eller ej.

Nu väntar jag med spänning på uppföljaren för som jag nämnde tidigare, har Nicole Löv mig fortfarande i sitt grepp och det finns frågor som behöver svar för hur ska det gå för Isabell i fortsättningen, ska hon klara kampen mot ”den andra sidan”?

”Mästerligt utfört är min åsikt”

/Sandra Elma

 Finns att köpa hos bl.a. Bokus och Adlibris

Share This: