Kategoriarkiv: Akademiskt skrivande

Finns det en akademisk kod?

Share This:

I ljuset av svenska skolans resultat (PISA), tänker jag:

Nästan dagligen står det att läsa i medierna om det fallande resultatet inom den svenska skolan och detta kan kort sammanfattas med att det råder stora problem inom vårt utbildningssystem. Många lösningar har tänkts ut och det återstår att se när den negativa trenden vänds.

Alltfler krav ställs på lärare. I SvD idag står det att kvaliteten ska höjas genom statliga pengar till skolan. Ofta diskuteras även lärarlegitimation, lärarlyft och att kvaliteten på lärarutbildningarna måste höjas. Allt detta är säkerligen viktigt men samtidigt får det mig att tänka på att ibland är lösningen kanske enklare än man tror.

Lärarlegitimationer i all ära men jag är skeptisk. Innebär denna legitimation per se att man är en god pedagog, att man kan motivera elever och vända de negativa resultaten i PISA undersökningen? Innebär det att nyutexaminerade lärare med denna legitimation är en bättre pedagog än en lärare som har arbetat inom skolan i 30 år? Är denna ”lärarlegitimerade” person en bättre pedagog än någon som har en djup ämneskunskap? Jag känner mig tveksam till detta. Hur ska detta ”körkort i undervisning” vägas mot verklig erfarenhet? Bör det inte finnas fler bedömningskriterier för att utröna om någon är en god pedagog eller inte? Bör man inte väga in ämneskunskap, erfarenhet, vilja att undervisa, förmåga att motivera och stimulera kunskapstörst hos elever?

Det förflutna kan lära oss mycket och jag tänker ofta ”bakåt” för att finna vägledning. Ser man till den svenska skolan, hur den såg ut för några år sedan, kan man finna en del svar. Då fanns inte krav på lärarlegitimation, då var läraryrket inte omgärdat av administrativa tidskrävande uppgifter, då var läraryrket mer attraktivt, då fanns det lektorer inom grundutbildningen – då hade lärarrollen mer status osv osv. Så vad har förändrats? Varför lär sig inte elever på samma sätt nu som då? Det finns inte utrymme att reda ut detta här för det finns nog inget enkelt svar på denna fråga. Däremot tror jag att några svar kan vara att förr särskildes hemmets och skolans roll, dvs hemmets roll var att uppfostra och skolans roll att lära ut. Idag har dess roller blandats ihop och detta problem kan inte lärarlegitimationen lösa. Sen fanns det inte samma krav på lärare förr, för att lära ut skulle man som lärare besitta ämneskunskap samt att man skulle kunna förmedla sin kunskap till eleverna (pedagogisk ådra). Nu är detta ett antagande men jag tror att förr kunde den pedagogiska kunskapen tillägnas på flera sätt och fokus låg inte på hur många högskolepoäng inom ämnet pedagogik man som lärare besatt. Fokus var snarare på om man som lärare hade den kunskap inom sitt ämne som krävdes för att lära eleverna det de borde kunna. Erfarenheten vägde starkare och ansvaret för elevernas prestation låg inte bara på läraren – de elever som inte ville lära sig var inte lärarens ansvar i samma utsträckning förr som nu. Ser jag på min egen skoltid kommer jag osökt att tänka på min lärare i matte och historia på gymnasiet. I dagens ögon skulle han inte ha ansetts vara en bra pedagog för han undervisade MED HELA HANDEN, dvs han var sträng och ansvaret för att lära sig låg på oss elever, han var mycket tydlig med att han fick sin lön ändå oavsett om vi lärde oss något eller inte. Om vi däremot ville lära oss så fanns han där för att lära ut. Detta kan ses som extremt men faktum kvarstår att jag lärde mig mycket, särskilt inom matematik som för övrigt var mitt värsta ämne och han är den lärare jag kommer ihåg starkast.

Så vem är jag att tycka allt detta? Vilka högskolepoäng besitter jag för att styrka det jag säger? Ja, jag har inte en lärarlegitimation, jag har inte lärarexamen, jag har inte 210 hp på lärarutbildning (lägsta antalet högskolepoäng för lärarexamen) och jag har inte ens 30 hp pedagogik i bagaget – med andra ord är jag inte en god pedagog enligt dagens mått. Men så vad har jag då? Jo, jag har en magisterexamen i engelska (= god ämneskunskap), jag har ca 4 års erfarenhet av undervisning på gymnasie- och komvuxnivå), jag har sammanlagt 6 års universitetsstudier i bagaget (det blir 7 när jag är klar med min kandidatexamen i rättsvetenskap) och jag har en dotter i åk 3 och en dotter som ännu inte nått skolålder. Detta innebär att trots att jag har många högskolepoäng, viss erfarenhet och ett STORT intresse av hur den svenska skolan utvecklas med tanke på mina döttrars framtid besitter jag inte tillräcklig kunskap (!?) för att bli fast anställd som lärare (om jag nu skulle vilja det). För att få ett körkort i undervisning måste jag läsa 90 hp pedagogik, dvs 1,5 år till på universitet och detta får mig att le (i mjugg). Jag vet att jag kan undervisa och jag vet att sann kunskap om hur man ska lära ut fås genom erfarenhet. Jag har läst lite pedagogik och vad jag kommer ihåg starkast är hur vi diskuterade hur ett optimalt klassrum skulle se ut för att stimulera lärande, dvs hur ett klassrum borde inredas med färger, möbler osv. Denna kunskap hjälpte mig inte alls när jag stod inför en uppspelt klass på 30 elever en fredag eftermiddag för att lära dem kongruensböjning i engelska! Det var TIDEN i klassrummet, MÖTET med eleverna som lärde mig strategier för att lära ut och dessa strategier bändes och vredss för att passa olika klasser och olika elever. Så jag TROR inte att man lär sig hur man blir en bra pedagog genom att läsa pedagogik utan man blir en bra pedagog om man kan sitt ämne, om man brinner för att lära ut och om man ser verkligheten för vad den är. Det finns inga utopiska klassrum där man som lärare kan välja färg på väggar och möbler, vad som finns är ett vanligt klassrum (lite tråkigt inrett) med en grupp elever som alla har olika motivation och inställning till att lära sig.

För att avsluta detta skriver jag ”cogito, ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Undrar om Descartes hade fått en lärarlegitimation?

 

 

 

Share This:

Vem ansvarar för vad?

För att lyckas med akademiska studier behöver man besitta vissa grundläggande tekniker, eller med andra ord, man måste som student förstå vad som förväntas av en. Vad förväntas man kunna när man kommer från gymnasieskolan till universitet/högskola?

Jag tror att man bl.a. förväntas kunna:

  • tänka självständigt
  • läsa in stora textmängder, dvs man bör vara en god läsare
  • skriva akademiskt

Dessa kunskaper ser inte så svåra ut vid en första anblick men de som har studerat på universitet/högskola vet att det är inte så lätt som det ser ut. Att tänka självständigt och läsa in stora textmängder går hand i hand. Man ska inte bara kunna läsa, man måste förstå vad man läser och man måste bearbeta sitt material och sedan tänka hur och vad man ska skriva och detta är svårt för många. Vidare förväntas man kunna skriva akademiskt vilket innebär att man ska hålla en god standard vad gäller språk. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att man ska skriva högtravande och krångligt men man ska skriva objektivt och sakligt och även detta kan vara svårt.

Så, om man förväntas kunna detta när man kommer till universitetet är nästa fråga om man kan det? Mitt svar är att man faktiskt inte riktigt kan allt detta vilket skapar ett problem. Det finns ett stort ‘glapp’ mellan gymnasiestudier och universitetsstudier och detta resulterar i att en del studenter får en chock när de börjar vid ett lärosäte. En del studenter lär sig dock relativt snabbt hur de ska ta sig an universitetsstudierna, andra gör det inte och frågan är vems ansvar det är att se till att studenterna får en ärlig chans att klara sina ‘högre studier’? I min mening spelar det ingen roll vems ansvar det är, om det är gymnasieskolornas eller universitetens ansvar. Det som spelar roll är studenterna. De måste få den kunskap de behöver för att axla studier på högre nivå och kanske denna kunskap bör ges både på gymnasienivå och på universitetsnivå, detta för att försöka överbrygga det glapp som idag finns mellan dessa olika studienivåer.

Jag minns mitt eget första möte med universitet som lite chockartat. På gymnasiet gick det mycket bra för mig, jag hade högsta betyg i alla kurser utom två och då kan man tro att jag var väl rustad för studier på universitet. Men faktum är att jag inte riktigt var det och detta beror på att studierna bedrivs på två helt olika sätt vad gäller gymnasium vs universitet. Efter gymnasiet började jag läsa engelska A vid Umeå universitet och jag minns att jag inte fick högsta betyg på min första tenta vilket knäckte mig (ett litet tag). Om jag inte missminner mig var tentan i brittisk realia och inför tentan hade vi anteckningar från föreläsningar samt en mycket tjock bok som behandlade Englands historiska utveckling. Vari låg då svårigheten? Jo, jag var inte van att läsa in så mycket material på en gång och samtidigt veta vad jag behövde kunna för att klara tentan. Jag hade inte kunskap om att detaljerna inte spelade så stor roll utan att jag skulle kunna helheten. Dessutom var jag inte beredd på att möta dessa uppsatsliknande och mycket öppna tentafrågor. Jag trodde att det skulle vara frågor som krävde korta svar. Så, det var studietekniken som blev ett problem för mig och jag tror att många studenter känner igen sig i det jag beskriver. Jag gick från att ha varit en av klassens främsta studenter till att nätt och jämt ha klarat tentan och detta var inte lätt för mig att hantera rent känslomässigt. Men, jag fann mig till rätta så småningom men det kom några tårar på vägen och mitt självförtroende fick sig en liten knäck.

Så, tillbaka till nutid … låt oss jämföra övergången från gymnasium till universitet med övergången för små barn från dagis till skola. Hur har man löst denna övergång som betecknas av att små barn ska slussas från lek till lärande? Jo, man har fört in förskoleklass vad som i dagligt tal heter ‘nollan’. Denna lösning är briljant i min mening för det är svårt att under några månader ‘lära’ sig att nu är det slut på leken och nu börjar allvaret. Barnen har fått ett helt år att lära sig detta på.

Så bör man införa en ‘nolla’ även mellan gymnasiet och universitetet? Nej, det tror jag inte att någon skulle anse vara en briljant idé för det tar lång tid nog att bli klar med sin utbildning som det är. Vad som däremot skulle behövas är en ‘brygga’ av något slag. Bryggans början skulle kunna kännetecknas av att studenter på gymnasienivå åtminstone under sista året får lära sig de förväntningar universitetet har om vilken kunskap man bör besitta. Denna kunskap är inte ämneskunskap i den meningen utan snarare kunskap om studieteknik på något sätt.  Den andra änden av bryggan bör kanske förläggas på universitetsnivå. Alla programstudenter skulle kanske behöva några inledande föreläsningar under sin första vecka på universitet där de får en repetition av vad de måste tänka på för att klara sina studier, dvs, de måste få veta vilka förväntningar som ställs på dem. Även de studenter som studerar fristående kurser kan såklart behöva få denna kunskap men där kan det vara lite svårare att hinna med detta då kurserna är fullmatade som de är.

Slutligen kan sägas att det är dags att gymnasieskolorna och de högre lärosätena prioriterar studenterna och de förväntningar de ställs inför. Som det ser ut idag finns det ett problem vilket är glappet mellan studienivåerna och detta problem måste få en lösning. Lösningen är inte att skjuta ansvarsfrågan mellan sig utan den finns i att skapa en brygga mellan nivåerna så att varje student får en ärlig chans att lyckas med sina studier.

 

Share This: